Ni anar nog inte hur det egentligen känns egentligen och förlora någon man älskar så starkt. Det var min närmaste vän, min absolut dyrbaraste ägodel och jag släppte inte blicken från honom i 5 min. Jag älskade Hobbe mest av allt på jorden. Jag kan lova er att det var det absolut viktigaste jag hade och nu är han borta, alla säger hela tiden; han har det bättre nu, det var bäst att de blev såhär och så kommer dom jävla idioterna och säger; jaa men det var ju erat fel att det blev såhär. Man vill bara slå sönder den jäveln som ens vågar säga så. Dom fattar jue inte, Jag gjorde ALLT för att behålla Hobbe. Verkligen allt, så en dag så kommer man hem och säger: Vart är hobbe. och så får man höra; han är inte här, han är hos sin nya familj, Det blir bäst såhär Amanda. Och jag kan inte fatta att den dagen existera. Jag skrek på min mamma och spännde knytnävarna och bara slog. Jag va så himla arg och ledsen jag kunde verkligen inte fatta att han var borta. Jag saknar honom så himla mycket. Jag orkar inte mer nu. Jag vill verkligen inte vara med mer. Jag ger upp!