Jag hittade en text som jag själv har skrivit. Jag vet inte när och jag vet inte varför men jag tänkte dela med mig av den i alla fall.
När man var liten var ens största bekymmer om favorit leksaken var borta eller om byxorna satt på fel håll. Man älskade all uppmärksamhet och alla tyckte man var så söt när man hade dragit några pennsträck i ansiktet eller när man satt upp luggen med färgglada hårspännen. Nu för tiden tycker man hela livet är ett enda stort bekymmer. Man vaknar på morgonen och försöker få undan allt ljus och allt ljud. Man önskar att klockan ska stanna och ibland drömmer man om att vara enda personen på jorden. Bara för att folk inte ska kunna säga åt än vad man får och inte får göra. Livet är som en berg och dalbana. Det går alldeles för fort och man vet aldrig om det ska gå upp eller ner nästa sekund. Livet skulle vara så mycket lättare om man var liten igen. All uppmärksamhet istället för att vara den osynliga tjej ingen ser eller hör. Att folk bryr sig om än istället för att bli utnyttjad och sparkad på. Om jag så hade kunnat uppleva det för en dag så hade jag gjort det. För att sätta höger fot framför vänster om och om igen i ett liv där man bara bär på ett namn som ingen minns ändå...det känns rätt meningslöst. Man kämpar för att klara av motgångar i livet och det finns professionella människor som finns till för att hjälpa än. Det funkar för stunden men i längden löser det ingenting. Man kommer alltid förbli en människa med ett namn ingen bryr sig om.
