Jag har haft 3 j'vligt tuffa år nu och jag försöker varje dag sakta sakta komma på ett knep för att inte behöva må dåligt och vara deprimerad, arg och ledsen. Jag tänker så det knakar och har försökt med jätte mycket som ska funka men det funkar inte för mig. Jag mår lika dåligt. Och vad beror detta på? Joo det kan bero på att jag har det jobbigt i skolan, jag kan ha det jobbigt med kompisar och sånt. Hade inte min syster och mamma funnits för mig och stöttat mig så otroligt mycket då hade inte jag suttit här nu kan jag lova. Jag är så himla tacksam för vad dom gjort för mig och jag hade hoppats på att jag kan ställa upp lika mycket som dom gör och ge dom samma kärlek som jag får av dom. Så fort jag har vart ledsen och nere så har mamma eller linda kommit till mig och frågat vad som står på och hur dom kan hjälpa mig. Jag får alltid höra ; jag vet inte vad jag kan hjälpa dig med. Men bara att ni finns och visar att ni bryr er är alldeles tillräckligt. Det är väldigt många som vet hur jag mår och finns där för mig och hjälper mig i skolan m.m men det finns också dom som inte bryr sig ett skit rent ut sagt. Det finns dom som bara vänder ryggen till och låtsas som ingenting. Hur mycket jag än har att visa och berätta så tror ni mig inte och ni tror jag hittar på det för att få nya skor, ny jacka, mer uppmärksamhet , uppvakning dygnet runt. Men det är inte så det är. Jag berättar för att få hjälp och för att folk ska tänka sig för vad dom säger och gör för det kan skada mig på både insidan och utsidan. Och hur illa man än tycker om en person så önskar man aldrig livet av den. Man kan vara så pass arg att man vill ge personen en stor fet smäll, men man önskar inte livet ur en person. Det tror jag inte. Speciellt inte en person som man känt sen födseln. Det finns många som gör saker som skadar mig psykiskt. En bild, en text eller att jag hört någon säga någonting. När folk säger taskiga saker till mig får jag som ett stort , hårt slag i magen. En spark rätt i bröstkorgen en kniv stucken i hjärtat. Det är psykisk misshandel och det är nog ingen som verkligen har förstått hur jag känner mig. Det finns även dom som tycker jag är patetisk och det är onödigt att jag skriver ut detta på internet för jag kan skada folk genom och skriva här. Folk kan bli ledsna m.m men om det inte passar det jag skriver så behöver inte "PERSONEN" läsa min blogg då. Jag har en blogg för att få skriva ut precis vad jag känner för. Visst finns det en gräns hur långt man går med skrivandet men så länge det gäller mig så får jag skriva vad jag vill. Men det är självklart man inte skriver ut massa om andra människor. Men här nämner jag inga namn och om någon tar illa upp eller känner sig träffad så jaa, då kanske det är dags och tänka in. Men förstår du fortfarande inte hur jag känner och mår då tycker jag inte det är någon idé att jag slösar tid på och vara med er i såna fall. Det känns bara onödigt och vara trevlig mot någon som ändå inte bryr sig om mig. Jag tycker alla ska läsa igenom dethär ordentligt och tänka till. Det är inte bara jag som mår såhär det finns många mer som känner som jag gör. Så tänk på det minsta lilla ni känner kan ta livet av en människa som är helt oskyldig. Ha det så bra så hörs vi i morgon. Godnatt!
